Jag har två barnbarn - lilla I och lilla G. Tyvärr bor dom tjugo mil bort så vi ses inte så ofta. Lilla G har jag bara träffat en gång och hon är redan sju månader.Det är inte bara det att jag har problem med att åka buss. Jag har bitit ihop och klarat det men jag ser verkligen fram emot att Bothniabanan ska bli klar och göra turen mer behaglig.Nej - det stora problemet är Elton :(. Om det är någon som tror att nakenhundar går bra för allergiker vill jag bara säga en sak: DET ÄR INTE SÅÅÅÅÅÅ !!! Efterspm Elton är sjuklig går det inte heller att lämna honom på hundpensionat. Det kostar ju också en del av sådant som jag har mycket lite av.Planerna är att bo hos storebror i samma stad och göra besök hos sonen med familj över da´n. Förutsättningen är då att brorsan klarar/orkar med hundvaktsuppgifterna. Det är lite osäkert på den fronten ännu då brorsan lever lite osäkert men vi får väl se. Möjligheten finns ju att jag träffar en snickare som blir jättekär i mig och spikar ihop en friggebod på sonens tomt som jag kan bo i när jag är där.Det sistnämnda är ju det mest troliga scenariet :).
I mitten av Juni ska vi iallafall träffas, alla barnen med respektive och barnbarnen förståss, för att fira min födelsedag. Det ser jag fram emot :D. Kommer att bli årets höjdpunkt.
Lilla I som är 3,5 år är väldigt intresserad av bokstäver. En dag överraskade hon föräldrarna med att också skriva. Observera att hon utelämnat bokstaven E som ju inte alls passar in - ett helt annat typsnitt :)
Jag får inte mycket gjort numera. Elton vill ut hela tiden och innan elva idag hade vi hunnit vara ute tre gånger. Tiden att hasa runt i morgonrock och sitta framför datorn och sörpla kaffe fram emot lunch är förbi.
Nåväl - kan inte säga att jag saknar det. Fortsätter det så här kommer både Elton och jag att vara som snören innan sommaren är slut.
Vad är det nu med Elton? Ja det är ju inte det att han har ett ohejdat kiss och bajsbehov. Nix - han har upptäckt honorna :). I början var det dom underbara fläckarna som dom lämnade efter sig. Nu vet han vad han kan göra med dom - honorna alltså.
Jag och en annan nybörjarhundägare brukar träffas flera gånger i veckan när vi är på promenad.Vi har lite liknande funderingar omkring dessa våra bästa vänner och det är tryggt att dryfta funderingarna när man vet att man är i samma position.Den andra kvinnan har en större hund - typ collie - och Elton och hon brukar nosa lite på varandra medans vi står och pratar. Den senaste gången var det lite annorlunda, minst sagt!
Hundtjejen var på löpen och Elton for runt henne, varv på varv och hon viftade glatt på svansen. Beteendet intensifierades och min lilla älskling började frenetiskt slicka sig om munnen !!!! Så lägger hon sig ner ! JÄKLAR !! Då blev det fart på "mammorna" och vi drog snabbt iväg åt var sitt håll.
Håhåjaja - min lille kille har blivit vuxen. Jag har ju alltid sett honom som en könslös liten goding. Nu vet jag bättre :). Glad är jag iallafall för att han aldrig kan flytta hemifrån.
Ett förslag på att lägga ner Socialstyrelsen har lagts. Möjligtvis läggs ett motförslag att slå ihop den med andra instanser som inte heller fyller någon funktion.Alla kommer väl ihåg sex till åtta brödskivor !? Det handlade väl mest om att få folk att dryga ut maten med det billigare brödet då matpriserna sköt i höjden.
Socialstyrelsen rekommenderar och anger riktlinjer! Till vilken nytta då det inte finns några represalier för de som inte fogar sig.
Jag har själv blivit fullständigt rasande då det gäller väntetider för provtagningar.Svaren, på exempelvis gynikologiska cellprovstester skall, enligt Socialstyrelsens riktlinjer, delges berörd inom två veckor.Jo tjena!! Bor man i Stockholm kan det funka inom tvåveckorsgränsen. I Norrköping tar det sex veckor, i Göteborg tre månader! Jag kanske har blandat ihop stad och väntetid men faktum kvatstår - olika lång väntetid beroende på var i landet du bor och endast en ort följer riktlinjen !
Så - hur är det i Umeå då? Ja jag fick vänta i nio veckor! Jävligt drygt ! Speciellt när den som tog provet såg något som hon också tog prov på. Speciellt när ett sånt här prov "tappades bort" för en nära anhörig - senare återfanns och visade sig vara positivt. Man hinner tänka många olika tankar på så här lång tid och inte så särdeles positiva. Ju kortare väntetid - ju mindre hinner man gräva ner sig och ju mer kraft har man ju kvar om det är så att man ska bekämpa "The big C".
Nåväl - för mig gick det bra.Mycket tid till spillo men det gick bra.
Ikväll sa dom på nyheterna att alla cellprover som tagits i Östersund, de två senaste åren, måste tas om för det hade tyvärr blivit nåt fel ! Det liknar förbaske mig ankskit!
Rekommenderar denna låt vid eventuell melankoli och tappade sugar.
Åh - nu kommer solen - så underbart! Den här dagen har verkligen varit vedervärdig vädermässigt. Jag hade en tid på lasarettet så jag var tvungen att ge mig ut - upp på bergets högsta topp.Det var sannerligen en prövning. Storm och piskregn och vattenpölar överallt. Croocs rekommenderas inte i dylika väderförhållanden - dyngsur om fötterna redan halvvägs.Jag hade iallafall ett paraply , herr dvs modell större.Tur det för vinden kunde inte bestämma sig för vilket håll den skulle blåsa ifrån. Det var bara att klämma fast handtaget under hakan och dra ner båda sidorna och hålla stenhårt fast. Jag gick som i en tunnel, såg inte mycket och fastnade i en annan paraplybärare men inga skador uppstod tack och lov.
I lördags fick jag hämtning av sonen och så åkte vi till Konstskolan där min dotter studerar. Vernissage i flera oloka byggnader med allehanda alster. Fantastiska tavlor i olja,tusch,akvarell och acryll. Kopparstick och skulpturer i olika material skapade med en otrolig idérikedom. Möjlighet att köpa alstren fanns ju också men jag råkar tycka att min dotters konst är bäst och finast. Jag lyckas ofta gnöla till mig en tavla och så även denna gång :) Hon målar mest vitt på vitt och jag önskar att jag var proffsfotograf så jag kunde göra den rättvisa.Tyvärr bara mobilfoto men jag vill ändå ha den med.
När jag vaknar på morgonen brukar jag grunna lite på vad det är jag tänker på först av allt. Det kan ge en liten hint omkring något som varit svårt att lösa. Ibland kan det vara ett roligt minne som förgyller dagen. Vissa dagar är det omöjligt eftersom Elton är för intensiv och absolut ska ha mat ögonaböj.
I morse vaknade jag faktiskt lite före den lilla marodören.Vad dök upp i huvudet då ? Brandinformation! JÄKLAR!! Jag glömde att gå på informationsmötet om hur man beter sig om det börjar brinna.Det var väldigt synd. Jag har vetat om det länge eftersom jag fick förhandsinfo från en kille i kvartersrådet. Lappen med tid och plats ligger på köksbordet.Det har varit några incidenter i området och jag minns tydligt hur det var när jag själv begick ett misstag. Då bodde jag i ett litet hyreshus på fösta våningen av två. Paniken fanns där - kanske mest hos grannen ovanför. Jag fick för mig att jag skulle rosta hårt bröd i brödrosten och stod inte precis och tittade på under tiden. Röken bolmade - drog ut kontakten och öppnade balkongdörren - jädrans vad det bolmade och inte tog det slut.Petade ner brödrosten i diskhon - panik - hur var det nu - vatten eller inte vatten - hjärnsläpp !!!! Grannen ropade ängsligt från balkongen ovanför : vad är det som händer - så mycket rök! Jag förklarade snabbt och hon skrek: SPOLA PÅ VATTEN ! Sagt och gjort och faran var över. Jag kände mig som en idiot så det var trösterikt när hon skrattade och sa att hon hade gjort precis samma sak.
I natt sov jag tio och en hav timma! Visst är det spännande att få veta det :). För mig är det synnerligen ovanligt och nästan lite skrämmande. Har jag alltså varit väldigt pigg idag? Nej det har jag inte. Seg som attan och så trött att jag la mig och lyssnade på en bok. Och vad händer - jag somnade!!! Har inte fått något vettigt gjort idag HELLER !
Gårdagen var tämligen hispig. Elton var helt galen. Vi hann inte mer än in så skulle han ut igen. Han sprang, i rasande fart, hit och dit, med nosen i backen och svansen rakt upp som en antenn.Fick lov att skratta - han såg ut som de radiostyrda bilarna ungarna hade när dom var små :).Ibland tvärstannade han och försjönk i nån kissfläck som var speciellt underbar - ibland så länge att jag måste peta till honom med foten för att lösa förtrollningen.Han har blivit lite kaxigare när det gäller andra hundar också och har till och med busat runt med en annan hund i lagom storlek. Men annars är han inte särskilt intresserad av andra hundar. Han tror nog att han är en människa.
Ni som inte känner oss kanske inte förstår vilken speciell hund det här är.Han har varit nära döden flera gånger men är en kämpe.Han har mycket lågt immunförsvar, minimalt med tårvätska, missbildade tassar som ger problem i "axlarna" när han går. Till det har han kronisk käkmuskelinflammation och medicineras varannan dag med kortison.Därav den något runda kroppen som får folk att tänka "kärringen håller på att mata ihjäl hunden". På grund av allergi äter han specialfoder med mycket lite fett.Han älskar gurka och morötter och vill gärna ha en bit hårt bröd ibland.
Han är väldigt klok och pratsam. Han hatar när jag röker och då pratar han och gnölar tills jag fimpar. Igår när jag satt på balkongen och rökte blev han så arg då jag inte fimpade att han morrgroffade högt och stampade iväg in (om nu en hund kan stampa med fyra tassar).
Han är förmodligen den enda hund som kramas. Jag är nämligen inte så förtjust i att bli slickad i ansiktet.
Trots veterinärernas diagnos att hans liv skulle bli kort är han nu snart tre år och de är förvånade och imponerade av hans framsteg. Jag behöver inte heller oroa mig hela tiden.
Jag har valt namnet "Mina Sandaler" av flera olika anledningar.
Sandalerna på profilbilden har jag fått av min dotter och när jag tar på mig dom
är det äntligen sommar.
En annan anledning är att jag ibland tänker på de
Jesussandaler jag hade som ung. De med långa remmar som man saxade
uppför vaden och knöt fast men som alltid- förr eller senare - rasade ner till
vristerna. Och man knöt om och knöt om. Vilket oändligt tålamod - vart tog det vägen?
Den tredje anledningen är det vackraste smycket jag vet. En smal guldkedja och i den
hänger den finaste lilla sandal man kan tänka sig. På den lilla sandalen finns inristat en
text som är väldigt gripande. Jag brukar tänka på dom orden när jag tycker att livet far
fram med mig på ett väl hårdfört sätt.
Jag lever inget spännande liv så jag kommer inte att skriva om resor till främmande länder.
Jag har ingen trendig, intressant och utvecklande hobby att berätta om.
Jag kommer att skriva om min vardag, min familj och min hund.
Mina ständiga försök att sluta röka.
Mina ständiga försök att börja motionera.
Förmodligen en del politik.
Förmodligen en del sarkasm och ironi.
Förmodligen en del ilska och svordomar
och så allt det där andra som jag inte riktigt kan låta bli....
